Givetvis

Helt plötsligt har fröken börjat sova hela nätter. Tre stycken har hon fixat hittills. Det är en par tre tre nappistopp eller nedläggningar då hon rest sig upp av någon anledning men hon sover fortfarande så ingen välling och ingen sövning. Därför räknar jag det som hela nätter. Tacka vet jag samsovning, för att slippa resa mig upp varje gång hon gnäller. Jag är säker på att hon skulle somna om av sig själv ändå men det kommer när det kommer det också.

Igår var det en helt underbar dag med strålande sol och en bit över 5 plusgrader. Först var vi till nyöstertorpet Med Leia och Marinah och tittade på när det stora barnen åkte pulka och busade, samt att vi såklart tog lite mumsigt sportlovsfika. Efter det käkade vi lunch hemma hos nämnda kompisar för att sedan ta bussen till ner stan och uppladdning för lite grejer, rapporterar kanske om det senare.

Imorgon skulle jag egentligen ha börjat jobba, smacka till med heltid på en gång. Nu är ju David sjukskriven så jag vet inte riktigt hur vi ska göra ännu. Främst för att jag har ett viktigt samtal imorgon gällande min framtid. Nåja, vi får väl se. Just nu är jag bara så trött, hade verkligen behövt en sovmorgon eller två :(

Tomt på uppdatering

Här finns varken tid eller ork att uppdatera bloggen just nu. Så småningom kanske jag kommer ikapp med saker och ting.

Kram på er under tiden.

Vårkänslor

Idag har vi haft upp emot 9 plusgrader. Så grymt skönt men helt plötsligt har man ingen aning om hur man ska klä sig utan man blir naturligtvis supervarm och svettig. Astrid skulle absolut ha bävernylonmössan så jag tog av henne den när vi gick till biblioteket för solen stekte mot väggen. Känns spännande att hon redan kan vara väldigt bestämd om vad hon ska ha på sig inte.

Vi får se när kylan kommer igen för tyvärr kan man vara ganska så säker på att den gör det. Vi har inte haft några problem att klara kylan för vi är ordentligt rustade hela bunten. Astrid fick ett supervarmt underställ av sin kära gudfar när hon fyllde år. Att satsa på varmt under är verkligen mer värt än att köpa en dyr overall.

Astrid i sitt fina underställ från Vossatassar.

Torsdag lunch

Nu sover lilla A så gott i soffan och jag passar på att bara sitta en stund.

Jag försöker verkligen att ta vara på våra sista dagar tillsammans på det här sättet nu. Idag på förmiddagen hade vi inget planerat utan har plockat lite, ätit, fikat och tittat på presskonferens på TV.

A älskar att visa upp sig och saker hon kan nu. Allt hon gör (verkligen allt) ska efterföljas av applåd och ett bravo. Hon applåderar alltid sig själv vilket är så himla sött och jag tar det som ett tecken på bra självförtroende vilket är något jag verkligen vill att vi ska jobba på och leda henne mot att bli en säker och trygg liten person.

Häromveckan började hon med att gå baklänges, nu kan man be henne göra det och är så stolt när hon traskar baklänges tills det tar stopp mot en vägg, då ska man applådera och hurra.

Det känns som att hon lär sig nya saker varje dag nu och man måste hela tiden passa sig för vad man gör och säger för det kan bli så tokigt ibland annars. Om man tex har bråttom till hälsocentralen är det inte så smart att i telefonen prata om att kanske åka och bada. Då får man fullt krig när det ska kläs på med en fröken som vill gå upp och bada.

När fröken vaknar ska vi åka till stan och hämta en bok på biblioteket och sen åka för att hälsa på pappan. Vi hoppas verkligen att vi får hem honom imorgon!

En liten prinsessa

Inatt öpnnade jag aftonblader på telefonen för första gången på jättelänge. Högst upp står att Kronprinsessan och Daniel precis har åkt in till förlossningen, nu är det dags. 04:26 imorse kom hon. Skönt för dom att det inte tog längre tid än så.

Nu är dom BB och jag gissar att dom liksom många nyblivna föräldrar innan dom just börjar förstå vad det är som hänt. Dom har bytt sin första blöja, kanske försöker dom få igång amning, eller kämpar med att få lilla prinsessan med att ta flaskan. Vilken lika mycket underlig som underbar tid dom har framför sig, det om nåt är väl något som torde vara lika för kungligheter som för oss vanliga människor.

Det är omöjligt att inte få en tår i ögat när man ser hur lycklig Daniel är när han berättar för hela pressuppbådet att det blev en liten prinsessa. Känslorna "all over the place" som han själv uttrycker det, deet är svårt att inte minnas exakt hur det kändes själv när man insåg vad men precis gjort.

Ekande tomt

Idag är det tredje kvällen och natten som vi är ensamma hemma. När vi kom hem efter att ha hälsat på D på sjukhuset idag så slog det mig plötsligt vad grymt tomt det är. Som tur var hade jag tänt lite lampor innan vi åkte i eftermiddags.

Efter tre dagar med bara Janna och Astrid börjar man se att vi halkar efter litegrann. När jag kommer ner efter att ha lagt Astrid röjer jag litegrann men orkar inte allt som hopat sig under dagen. Något litet blir kvar varje dag. Imorgon har vi inget tidsplanerat så förhoppningsvis kan vi städa undan litegrann så att vi mår bra med det igen åtminstone.

Idag har vi haft fullt upp och flängt omkring med bilen en del. Först var det Forellen, sen åkte vi ut till Björke en sväng för att få oss lite pastagratäng (sort of) samt lite lek såklart, innan det var dags för HIA-besök igen.

Usch varje besök suuuger energin ur mig. Det är långt från parkeringen, blött och kallt att ta sig därifrån, hissen från parkeringen går i slowmotion. Hissen upp en våning känns klaustrofobisk. Vandringen i korridoren, väntan på att förhoppningsvis bli insläppt, blickarna när man kommer och ska hälsa på på en annars stängd avdelning. Ryyyys! Sen att försöka underhålla Astrid i nån timme i ett stängt och kalt litet rum med miljardersmiljarder bakterier på golvet är som att hålla henne underhållen en hel dag hemma. Vi har alltså gjort två dagar per dag de senaste tre dagarna. Inte konstigt att det börjar kännas lite ihåligt.

Jag kände idag att jag kommer sakna att göra allt med Astrid. Det är ju liksom hon och jag, vi hänger ihop i vått och torrt, jämt och ständigt, dygnet runt. I en vecka till :(.

Du är en annan jag.

Cirkulerande på facebook finns en länk till ett blogginlägg på en blogg som skrivs av en människa med sunda tankar. Jag hoppas att alla som länkar till själva inlägget tar sig tid att kolla igenom hela sidan och inte bara läser inlägget.

Det som själva inlägget handlar om är i stort att det finns ett gammalt indianordspråk som lyder du är en annan jag. Författaren använder det till att skriva om barn och vår syn på barn och deras "beteende" men allra mest vårt beteende mot dem. Ett barn är också en människa och ska behandlas som en sådan, du ska behandla andra såsom du vill bli behandlad själv gäller även barn.

Ett ex, om du fick välja, skulle du hellre ligga och skrika dig till sömns ensam och övergiven i ett fängelse med spjälor? Eller skulle du vilja bli kramad och älskad till sömns? Inte så svårt val va?

Om en vuxen gör något som du tycker känns lite obekvämt eller dumt så skriker du väl inte till den människan "NEJ FY"? Eller?

Naturligtvis är barnet fortfarande ett barn med allt vad det innebär, det är inte det som menas, men det tror jag alla förstår :)

Jag tänker själv försöka komma ihåg den meningen när lilla fröken testar gränserna under hela sin uppväxt.

Länk till inlägget

Pannan stångad blodig

När vi precis kommit till Tyskland började D sina besök hos olika läkare redan där. Remisser hit och dit. Då var det främst magen som var elak. Det fortsatte när vi kom hem till Sverige. Det finns väl roligare ställen att vara stammis på än hälsocentralen kan man tycka. Ganska tidigt började han säga att han hade ett tryck över bröstet. Ångest sa läkaren, oki sa vi. D pratade med sin chef och vi hjälptes åt här hemma så att det skulle vara en så lugn och avslappnande miljö som var möjligt med en ettåring.

D blev aldrig helt övertygad om att det enbart kunde vara ångest och har fortsatt be om tester och röntgen och allt möjligt. Han gick uppkopplad med sladdar till en liten dosa ett dygn här hemma.

Igår blev dock trycket på bröstet alldeles för mycket och han kontaktade HC, igen, som skickade honom till akuten. Efter lite prover blev han inlagd på HIA med förmodad hjärtsäcksinflammation. Där är vi nu. Minst två dygn trodde läkaren så vi åker och hälsar på honom i eftermiddag igen.

Åtta vardagar kvar

Den 10 december 2010 jobbade jag sista dagen innan Astrid kom. Det är alltså 14,5 månad sen. Nu ska man helt plötsligt kastas rakt in i fungerande liv som vuxen igen, det ska bli spännande att se hur det går.

Jag har alltid tyckt att det ska bli skönt att gå tillbaka. Det jag grämer mig för är att vara borta så långa dagar. Nu när David har jobbat är de gånger han kommit efter fem ganska lätträknade, det är om han tex handlat eller något efter jobbet. Nu kommer jag komma hem strax innan sex, varje dag. Plus att jag går två timmar innan Astrid vaknar. Det känns inte okej.

Den här veckan blir det nog öppna förskolan mån-tors. Nästa vecka typiskt nog är Forellen stängt för det är sportlov, hoppas på att Hemlingby är öppet. Synd att det är så dyrt att åka och bada annars hade det varit superkul att göra det någon av de här sista dagarna.

Nåja, nu ska jag fortsätta våndas med mina tankar om att kolla tidtabeller och köpa kort till tåget.

Tack för en grymt trevlig dag!

Igår var jag medbjuden på en sån där modell för en dag-fotografering. Är det något jag lärt mig av 459 säsonger av Top Model så är det att det kan vara väldigt långa väntetider, så den äkta känslan infann sig verkligen igår.
Inte för att väntan gjorde något. Vi, jag och Marinah, enades när vi var klara att det definitivt inte kändes som att vi hängt i sunkiga källarlokalen i fem timmar, så går det med trevligt sällskap och spännande människor att glo på.
Först skrev vi in oss, väntade ett par timmar, blev sminkade, väntade, blev fotograferade, väntade tittade bilder. Inget blev som jag förväntade mig, och absolut till det bättre. Sminkningen vara väl knappast så grundlig som man hade hoppats på men fotograferingen var riktigt rolig faktiskt. Jag var nervös innan men man behövde verkligen inte hitta på någon av de otroligt konstlade ställningarna själv utan vär snälla fotograf Bea talade om minsta lilla detalj hur vi skulle ha kroppen.
Att sen titta på bilderna var lite surrealistiskt, det var ju inte alls sådär det kändes som att det såg ut. GRYMT snygga bilder blev det. Motivet var mycket snyggare än väntat och effekterna av blixtt och bakgrund blev verkligen supercool. Det var hur som svårt som helst att välja ut en enda bild, jag ville ha alla 55, men realisten tog tag i mig. Vad katten ska jag med 55 bilder av mig själv till liksom. Tur att Marinh var där så att jag föll för grupptrycket att ta bara en.
Den kommer upp här så småningom, man fick den bränd på CD-skiva.. liksom, som på stenåldern. Dom hade väl lika gärna kunnat filma och lagt upp den på VHS.

Jobbvånda

Idag hade jag den första, av gissningsvis många, drömmen om att kolla tillbaka till jobbet. Efter att ha varit borta från jobbet i 15 månader är det väl inte så konstigt att en viss vånda infinner sig.

I drömmen var det ingen som brydde sig att jag var tillbaka. Alla hade så mycket att göra och tittade inte ens upp från skärmarna när jag äntrade varje rum med ett tadaaa. Inte ens cheferna hade tid att säga hej plus att det redan satt en liten snärta på den plats som jag i förväg fått veta skulle vara min. Den enda som brydde sig att jag kommit var Tomas som sa att ååå här är en person som vi väntat på och längtat efter. Då började jag gråta, inte ens då var det någon som tittade upp.

Nämen visst... det känns rätt bra att börja jobba igen.. typ.

Sjukstugan

När man skrev på anställningskontraktet som förälder så undanhölls en del fakta som man inte riktigt tänkte på själv heller kanske. Att man aldrig mer skulle få vara sjuk är ett exempel på något som jag inte hade tänkt på innan. Att Astrid inte har någon förståelse, när pappa ligger utslagen på soffan och mamma tillika på golvet tvärs över alla böcker, är inte så konstigt. Men oj vad jag saknar att bara kunna dyka ner under filten och titta på dåliga serier. Något man inte ill göra är att gå omkring och förklara vad allt är, klättra i trappen eller gå omkring och bära på en 11 kilos tjej som inte är stilla en sekund.

Vi är inte jättesjuka jag eller D. Bara sådär ruskiga och ont  kroppen liksom.

Nu fortsatt slöande i soffan innan sovdags.

Tillbaks på fötterna idag

Imorse var det en helt ny fröken som vaknade jämfört med senaste fyra dagarna. Hungrig, pigg och glad. Det är konstigt hur snabbt man vänjer sig vid ett sinneslag, man glömmer på nåt vis bort hur underbart porlande glad hon är i normala fall, åh vad glad jag är att hon är tillbaka!

Imorse fick vi tråkiga nyheter om att sötaste Leia ramlade med huvudet före på dagis igår och åkte ill sjukhuset när hon blev hängig och kräktes igår eftermiddag. Usch stackars liten! Det är nästan så att man hoppas att det är magsjukan, bättre det än något med lilla huvudet. Vi tänker på er!

Återhämtning??

Igår efter sovstunden som jag avslutade förra inlägget med kräktes lilla fröken igen tyvärr. Jag ringde upplysningen och hörde mig för litegrann men där sade man inget som jag redan visste eller försökt. Eller jo jag fick väl så att säga godkänt att tvinga i henne vätska. Det behövdes inte för hon kissade ett par gånger under dagen och var mellan sovstunderna relativt pigg samt väckbar när hon sov.

Idag däremot, än så länge, verkar det något bättre. Hon accepterar i alla fall saft i spruta så jag ger henne två åt gången, 10 ml alltså. Håller tummarna tt allt ska få stanna. När vi vaknade vid sju åt hon dessutom 100 ml välling samt att vi fått i henne 20 ml saft i natt också. Det låter inte mycket men med tanke på att hon fått i sig typ 20 ml sammanlagt under söndag och igår så känns det super. Det ska bli spännande och se vad det är för tjej som vaknar om en stund.

Återhämtning

Idag och imorgon får vi stanna hemma och busa och mysa samt försöka hålla humörete uppe på den fortfarande trötta och hängiga lilltösen. Det svåraste med det är mat- och vätskebrist.

I lördags var hon ju dålig och fick upp allt hon stoppat i sig på lördagförmiddag och en del av det från fredagen. Sen igår varken åt eller drack hon alls i stort sett. Ett halv glas nyponsoppa, 10 ml saft och 100 ml välling på hela dagen. Vi hängde i soffan och vilade och sov hela dagen nästan. Sen dess har hon tidigt imorse ätit 100 ml välling två gånger och ätit några små skedspetsar med Skyr yoghurt. Att få henne att dricka vatten brukar aldrig vara ett problem men nu vill hon inte ha nånting alls.

Just nu sover hon, få se hur det blir när hon vaknar.

Svårläst

Jag har uppmärksammats på att bloggen är lite svårtläst med det vintrigare temat. Dock kan jag tydligen inte göra något åt det från plattan, jag kämpar på och försöker men än så länge har jag inte fått till det. Att plocka fram stora klumpen känns inte helt lockande dagtid med lilla klåfinger i närheten utan jag får försöka fixa det någon kväll. Under tiden får ni försöka läsa så gott det går.

Uppdaterat: Jag kunde ändra till en av de färdiga mallarna så att det åtminstone går att läsa :)

Tvättardax igen

I fredags kväll var Astrid lite hängig och bi tyckte hon verkade varm. Igår var sedan mamma (mormor) hemma med henne när jag var på en supermumsig brunch med Johanna, Tove och Helena. Även då hade hon varit hängig och bara suttit i soffan och bläddrat i böcker. Inte ville hon äta nåt heller.

Förklaringen till det kom vid tretiden. Vi hoppades då att hon kräktes för att hon svalt så mycket snor och slem. Efter att ha petat i sig lite yoghurt gjorde fröken klart för oss att så inte var fallet.

Eftrr några kräkor till under kvällen och natten så verkar det ha lugnat dig nu. Får se om jag kan hitta något som lilla magen vill behålla i frukostväg. Just nu sover hon ännu. Skönt att hon kan sova ikapp på en gång.

Detta kräkskaos skapar verkligen ett tvättberg väldigt fort. Man vill ju inte direkt skrämma henne med att hiva fram en hink under hakan när det redan är superläskigt att kräkas. Stackars liten!

Bloggtips

Jag skulle vilja påstå att jag är en bloggnarkoman. Jag läser i stort sett alla slags bloggar och fastnar superlätt och blir tvungen att lägga upp dem på bloglovin så att jag inte missar ett endaste inlägg.

De flesta bloggskrivare är ganska likartade tycker jag. Även om livet skiljer sig vitt och brett så är det lite dunkelt, dimhöljt sådär. Man skriver mycket men verkligen inte allt.

Min favoritblogg just nu ändrar på det. Dessa två (tror jag va?) tjejer skriver sanningen. Det handlar om vardagen med småbarn/bebisar och döljer verkligen ingenting, INGENTING! Grymt roligt skrivet och bara så sant. Dock känner jag ibland att det blir lite för mycket elände. Missförstå mig inte, eländet är skrivet med en skinande glimt i ögat, men dom råkar verkligen ut för allt som man kan tycka är jobbigt.

http://hormonerhemorrojder.com/

Det verkar inte fungera att göra en länk i appen i så ni får kanske kopiera och klistra själv tyvärr.

Torsdag - läggdags

Strax efter jag hade skrivit klart det förra inlägget så bestämde jag mig för att vi skulle prova på barnpassningen på gymmet.

Vi dressade oss för arktisk expedition och begav oss mot bussen. Precis som jag misstänkte innan så höll vi båda på att smälta bort innan vi äntligen kom ner på stan.

Rummet där barnpadsningen håller till är stort och inrett med massor av barnmöbler, leksaker, filmhlrna. Ja allt möjligt för att barn ska trivas. Allt utom mamma eller pappa vill säga. Efter att hängt därinne tillsamman en stund gick det jättebra. Det var andra föräldrar kom som hon blev blyg och till följd av detta ledsen när jag inte fanns i närheten. Jag tänkte att jag ska ge det ett par korta gånger till för att se hur det går. Annars väntar vi tills hon är äldre.

Nu är det sovdags. Håller tummarna stenhårt för helnatt igen men hyser inte alldeles för stort hopp till att det blir så.

Två hela nätter

När energinivån på mig stod som allra lägst slog hon till. Att sova en hel natt liksom. Hade det varit tvspel hade den lilla livsmätaren blinkat och pipit med knappt något kvar. Efter att ha sovit 7 timmar i sträck två nätter i rad har den fyllts på betydligt. Har inte riktigt kännt efter idag men jag tror den är minst halvfull iaf. Med tanke på att jag inte sovit en hel natt på 1,5 år snart så borde reserverna vara påfyllda ganska bra.

Idag får vi se vad som händer som sagt. Det är dessutom -15 grader så man är ju inte supersugen på en promenad ner till stan direkt. Inte ens en promenad till bussen ner på stan känns helt lockande. Mest för att då måste vi först klä oss båda för arktisk expedition och sedan få av sig när man går in i en butik, och sedan på igen när man ska ut.

Nåja, nåt ska vi nog hitta på.

Onsdag kväll

Idag var det besök på forellen som stod på schemat. Jag hänger på öppna förskolor så mycket som går. Nu för tiden är det för bådas skull. Tidigare var det mest för mammans skull, för att bedriva lite tid samt prata med andra vuxna. Efter juluppehållet märks stor skillnad på hur Astrid aktiverar sig själv samt interagerar med andra barn.

Man ser att hon nu är väldigt medveten om att man faktiskt kan leka med andra barn, inte bara bli av med leksaker till dom utan man kan byta leksaker och leka tittut med varandra.  Häromeftermiddagen så var Leia här och lekte, då lekte dom tittut med varandra i tittutstolen. Astrid jagade dessutom Leia litegrann, på sättet som vi brukar jaga varandra. Sååå mysgt när dom liksom börjar märka av andra barn eller vad man ska säga.

Imorgon har vi inget planerat riktigt, kanske en sväng ner på stan.

Rubrik

Det jag tycker är svårast med att skriva ett blogginlägg är den där j-kla rubriken. Oftast är inlägget ganska allmänt och handlar liksom inte om något särskilt och då är det ju stört omöjligt att komma på en rubrik. Jag hade en period förr en gång när jag helt sonika skrev vilken tidpunkt det var när jag skrev, måndag morgon, måndag eftermiddag, torsdag kväll. Ja ni fattar. Tror faktiskt att jag ska göra lite så igen, såvida inte inlägget handlar om något speciellt.

Det här inlägget till exempel, ett väldigt givande och viktigt sådant fick ju således en passande rubrik.

Vintern har kommit

Snön och kylan har kommit. Detta gillas inte av mamman men såklart av barnet. Det gillas inte av mamman för att utevistelserna blir väldigt enhanda då fröken inte riktigt kan gå själv när det är djup snö och knöligt. Detta till trots drog vi till lekparken en dag. Parerade mellan snöstormarna och fick till och med lite sol på våra snabbt rosiga kinder.

Högst upp i klätterställningen tog vi skydd mot den piskand snöstormen. Längtar tills vi kan ta med lite fika dit.

Jag har tills nu lyckats undvika trappan upp i klätterställningen, men det förstod jag väl att det bara var en tidsfråga.

När pappan kom hem med bacon blev det tokmystajm. Något oklart vad som egentligen var mysigt men hon höll på att bra tag att släpa omkring på baconpaketet och gosade med det.

Den underliga minen? Ingen aning... det var den enda bild där hon var en enda sudd.

Ja hur gör man

Min undran gäller hur man säger åt en ettåring. Säger åt låter lite hårt. Men saker som jag anser kan sluta i olyckor skulle man gärna vilja få den lilla människan förstå är farliga. Exempel på detta är att traska omkring i badkaret, gå omkring i soffan eller sängen samt att stå i äggstolen från ikea. De förstnämnda sakerna är ju alltid någon av oss med men stolen leker hon ju med och det räcker med en sekunds ryggvänd så står hon där i, såklart hur nöjd som helst.

När hon ser att jag upptäckt henne så gör hon en tokig min. Plötsligt en dag när jag såg henne och hon  gjorde så samtidigt som jag sa att man inte får stå i stolen (hon fattade exakt vad jag menade.. hrm.. typ) så insåg jag att hon med den där minen härmar mig helt enkelt. Tydligen höjer jag på ögonbrynen när jag säger till henne, gör mitt "det här allvarligt"-min.

Jag rynkar även på pannan ibland tydligen så det har hon blivit en riktig hejare på. Det gör jag när jag allvarligt skakar på huvudet för att visa att så gör man inte när hon tex slänger all mat på golvet.

Jag kämpar på med att försöka distrahera henne med annat istället för att neja och fya. Jag tycker att det känns som det fungerar för stunden iaf. När hon inte får reaktionen som hon önskar så är det ju inte längre roligt att tex peta i uttaget eller trycka på TV-spelet. Dock finns det vissa saker som inget i världen kan få henne att sluta med verkar det som. En sån sak är att rota i papperskorgen i badrummet. Det är ju inget farligt där i men snorpapper och tops är lite för högt upp på äckelskalan för att hon ska få hållas tycker jag. Någon som har nåt tips på något som kan vara ännu roligare?