Tankar

Att vakna bredvid ett barn, mitt barn, är verkligen ett privilegium. Att då tänka på att man måste tillbaka till jobbet känns helt absurt.

Sitta och vända papper och plippa med datorn känns onödigt och helt värdelöst när man kan spendera dagarna med att se små mirakel istället.

Varje morgon möts man av det där leendet som ger så mycket kärlek att hela mellangärdet håller på att sprängas. Då gör det helt plötsligt att man suckat och stönat varje gång man fått trösta under natten, eller bara vänt tillbaka en desorienterad liten tös från mage till rygg.

Nu vilar hon första vilan av för tillfället tre om dagen. Hon är så medveten nu lilla fröken. Hon vägrar ha vare sig mössa eller haklapp på sig och påklädning vid skötbordet börjar så smått torna upp sig till mindre krig varje gång. Än så länge har vi bara små duster med varandra men jag ser vart det barkar därhän och ser inte fram emot att klä på en motsträvig ettåring underställ, overall och mössa innan man kan gå ut genom dörren.

Som tur är dröjer det ett par ögonblick innan vintern är här. Nu är det semestetider och idag bär husbilen av mot Åland och bästa mormor.