Den senaste veckan har gjort att jag nära nog promenerar på knäskålarna nu. D är inte helt hundra vilket gjort att jag packat, packat upp, städat, lagat mat, skött sötnöt, sovit som skit med en förkyld liten tös samt med oro inför en lång och jobbig resa.
Stackars D orkar inte mycket annat än att titta på och försöka roa Astrid så gott det går.
Trots detta kunde vi både lämna lägenheten i Tyskland i bra skick samt att vi faktiskt har jul här hemma nu. Allt detta tack vare världens bästa farmor och farfar/svärmor och svärfar. Dessa tu som jag aldrig behöver be om hjälp utan den bara dyker upp och finns där.
Vi bad om lite barnvakt i helgen. På köpet fick vi fönstren putsade. Ja ni fattar.
Det jag vill säga är att jag är för det första sjukt dålig på att be om hjälp, det vet jag och får lida av det under vissa perioder. Men jag är även dålig på att säga tack och är ofta rädd för att det ska uppfattas som att jag tar hjälp för givet. Det gör jag inte!
Så tack säger jag nu! Tack för all hjälp under de gånger jag verkligen behövt den!
Vardagsliv och småsaker med ettåring, pendling och träning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar