Under hela tiden jag varit hemma har det märkts väldigt tydligt att jag varit den som Astrid föredragit. Jag har alltid varit nära och funnits där och såhär i efterhand inser jag förstås att jag inte direkt främjat för att D skulle få samma anknytning som jag har haft hela tiden.
Det naturliga för barn är att den första att gå till vid ex fara är den som man anknytit till mest under dess första levnadsmånader. Även efter dessa månader anser jag nu att vi (läs jag) hade kunnat jobba lite för att A skulle ty sig lika mycket till oss båda.
Detta hoppas jag ska ändras nu, vilket jag är ganska säker på att det kommer göra. Att D och A ska få det där bandet som jag och hon har nu är något jag ser fram emot. Jag tyckte redan nu i helgen att det var skillnad, efter bara två dagar. Att se dom mysa i soffan är helt underbart medan jag kan pyssla med mitt relativt ostört. Det ska bli skönt att få lite avlösning i det där med att alltid ha koll på allt, alltid vara den som vet när det ska ätas, sovas och vad som ska packas. Kontrollbehov som jag har så är jag lite förvånad över att det inte känns konstigare än det gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar